Filmkarriärsdekonstruktion i tre akter

Det sägs att man behöver förnya sig efter ett tag, men jag vet i fan. Christopher Guest har fokuserat på att göra mockumentära filmer i nästan hela sin karriär. Ibland går han utanför med någon annans manus, men hans egna saker har alltid varit där sedan Spinal Tap.

Tills nu. For Your Consideration har inga fjärde-väggen-intervjuer. Den har ingen handkamera som följer efter huvudpersonerna i buskarna utan det är gjort som vilken annan komedi som helst. Nu när allt ska vara dokumentärt på tv:n var det väldigt smart att släppa den biten. Men detta är bara ytan. Längre ner är det precis samma sak som förr. Det handlar om skådespelare som gör en film och för för sig att de är bättre än vad de är och direkt blir övertygade om att Oscarsryktet som uppstår är sant. Nästan Waiting For Guffman 2.

Trots att det på en del sätt verkar vara en nytändning är det på många andra sätt är det ett steg tillbaka. Guests förra film A Mighty Wind var inte hans bästa, men den pekade åt ett nytt håll. Tragedi istället för komedi, trasiga människor istället för uttråkade och hur de försökte finna något sätt att bli de personer de en gång var. Det var kanske de sämsta av hans fuskdokumentärer men samtidigt den mest mänskliga.

Och nu har det delvis glidit tillbaka till komedi, speciellt de första 45 minutrarna. I sig inte en dålig sådan, den är mer planerad bakom kameran – förutom på manussidan då, Guest och Eugene Levy skriver inte manus, han kommer på karaktärer och gör en generell handling. Det är en bättre film, det improviserade skådespeleriet har finjusterats och är på en sjukt jämn nivå.

Det jag hade problem med var platsen det utspelade sig. Det kändes trött och nästan överanvänt att vara på en filminspelning, hur många sådana filmer finns det nu? Speciellt då det var mer teater än film när vi såg dem ”spela in” scenerna, för då var det verkligen som Waiting For Guffman 2. Rekvisitakamerorna hade inte behövts, de fyllde ingen funktion.

I varje fall fram till den sista kvarten, det är där platsen for filmen fungerar. Egentligen en bit innan dess, då Oscarsrykterna börjar förvandla folket till något nytt. Men sista kvarten, det är där filmen tar en skarp sväng vid Albuquerque och går in på nya områden. Det är ingen triumf eller att folk håller kvar vid nyfunna intressen. De vars karriärer gick uppåt visas inte, istället får vi se de andra. De som kastats ner av otur och de som medvetet gjort val som förstört för dem. En av dem framställs med viss värme, resten, de är hemska och inte så lite obehagliga. Mot slutet är det inte längre en komedi, det är inte ens en tragedi för de flesta förtjänar vad de får. Det är något annat. Jag vet inte om jag gillar filmen i helhet egentligen, men vad jag verkligen applåderar är att Christopher Guest i slutet gått ifrån feel-good-filmen.

En musikfacists försvarstal (i d-moll)

Jag är musiknerd.

Det står jag för.

Jag skäms inte för att inte titta på melodifestivalen. Jag skäms inte för att kunna låtordningen på alla Beatles-skivor utantill. Jag skäms inte för att lyssna på både Iron Maiden, Emmylou Harris, Miles Davis, Big Mama Thornton, Eldkvarn, Lotta Wenglén, Beach Boys, Sade, The White Stripes, Amy Winehouse, Deltahead, Monica Zetterlund, Robbie Williams och Regina Spector.

Hårdrock? Ja tack. Jazz? Ja tack. Pop? Ja tack. Blues? Ja tack. Synt? Ja tack.

För det finns inga dåliga genres, bara dåliga kläder.

När folk säger att de lyssnar på "allt möjligt" brukar det innebära "allt möjligt som spelas på Rix FM". Men när man verkligen lyssnar på allt möjligt svarar man aldrig att man lyssnar på allt möjligt.

Om jag skulle hamna på en fest och någon frågor vilket mitt stora intresse är skulle jag svara musik. Då skulle de fråga vad jag lyssnar på och hälften av namnen jag nämde ovan skulle bara resultera i ett frågetecken. Så på frågan "vad lyssnar du på?" svarar jag oftast bara "jag gillar Beatles". Därför tror många att jag bara lyssnar på Beatles.

Det är okej. Men kanske inte fullt så enkelt.

Jag lyssnar på Wings också. Och Plastic Ono band. I stereo!

Vissa artister försöker jag hålla tyst om att jag gillar. Och då menar jag inte för att de inte är tillräckligt fiiiiina för någon med "så bra koll" som jag (se Per Gessle). De jag försöker hålla tyst om är t ex Cornelis. Han är fantastisk. Blandade stilar som ingen annan och skapade ett helt eget uttryck. Förmodligen det svåraste som finns. Det tråkiga är bara att alla ska gilla honom. Det är förvisso trevligt att någon med en så udda stil når ut till så många - och kanske just därför: han passade inte in någonstans och kanske är det just därför han passar alla - men alla lalehallare som skriver "om såhär typ viktiga saker" i något som kan kallas vistradition nämner Cornelis som en hjälte. Så honom nämner jag inte mer än på åtta rader.

Tycker jag att folk ska lyssna på det jag lyssnar på för att jag vet bättre? Nej. Blir man glad av Da Buzz, Carola och Bon Jovi ska man naturligtvis lyssna på dem.

Men om man vill lyssna på allt möjligt borde man stänga av reklamradion en liten stund och i alla fall ge t ex The Band en chans. Upptäck något nytt. Och med nytt menar jag inte nytt som i släppt igår. Med nytt menar jag något du inte hört innan.

Varför inte börja redan nu med Abbey Road på hög volym?

Och låt ingen lura i dig att Bad Religion skulle stå för årets viktigaste skivsläpp.

I år betyder inget annat någonting alls

Det hela började 1994. Så långt är jag säker. Jag gick i gymnasiet. Den där kända låten från skivan hade ännu släppts som singel så den bara passerade förbi de flesta. Swoosh. Men jag ljuger lite, för det började inte riktigt där även om det tekniskt sett är sant. För just då hade jag köpt en annan skiva samtidigt, jag kommer inte ihåg vad för någon längre men just då lyssnade jag mer på den. Det tog några veckor innan jag ens funderade på en genomlyssning men när jag väl gjorde det. Fyfan. Hösten var räddad.

Det underliga var att jag hade hört titellåten på skivan innan. Jag har aldrig varit mycket för implusköp av musik ens innan Internet. Jag var sjuk -- eller var jag bara ledig? -- och låg i sängen när jag hörde första singeln vilken var ovan nämnda titellåt. Jag skrev ner det på en lapp, köpte skivan och lät den ligga. Så jävla dumt. Hade jag träffat den 17-årige Nicklas idag hade jag gett honom stryk.

Jag hade inte ens sinnesnärvaro att trycka in repeat-all på stereon utan den kvällen tror jag att jag tryckte på play sju gånger. Det är fem timmars lyssnande. Okej, lite mindre. Gång på gång återvände jag till den, trots att jag snabbt skaffade både skivan som kom före och samlingen som kom året därpå. Då kändes de andra lite tomma. Det var inte riktigt samma sak, även om jag nu så här i efterhand faktiskt föredrar de mer slitna produktionerna.

Men då, då var skivan kung. Jag nynnade på den medan jag skar pappersrullar och korrigerade färg i rullpressen. Hela låtar sjöngs med tyst för att inte störa och jag kunde nog hela skivan utantill. Inte i originaltempo för tungan vill inte riktigt alltid hänga med där. Frasen ”only an unrepentant pessimist whose thoughts should be detained” är rätt svårt att sjunga med rätt hastighet.

Mer och mer av de äldre skivorna började göra sig påminda i min då relativt lilla samling. Jag lyssnade inte mycket på egen musik innan gymnasiet, vilket gjorde att jag fram tills dess mest hade levt på mina föräldrars samling och några enstaka egna Beatlesskivor. Den växte hyfsat snabbt nu i varje fall. Jag tror det var här min anala fixering vid skivbolag började också, för det var mycket enklare att leta reda på andra liknande artister om man gick efter vad småbolagen kastade ur sig. Inget där var riktigt lika bra förresten.

Hur som helst, sedan har det bara fortsatt. Skiva efter skiva, låt efter låt. Även den gången de gjorde mig lite besviken hängde jag mig fast vid kanter och små textstycken här och där. Det visade sig vara rätt gjort, för de hämtade sig rejält och är på en del sätt bättre nu än då. Jag önskar bara att jag sett dem live tidigare än inför förra skivan, det känns som om jag missat massor. Och det är därför Bad Religions ”New Maps of Hell” är det viktigaste skivsläppet i år.

I mustaschens tjänst

Vad kallas de där filmerna där håriga människor sitter och pratar i telefoner eller läser gamla mappar för att sedan, helt plötsligt flyga upp ur stolen, rusa till närmsta skrivmaskin och börja skriva ner världens bästa historia(TM)? Journalistfilmer? Det får väl duga. Det finns lite andra avarter av dem, några handlar om TV som i Good Night and Good Luck eller Network. De är inte dåliga, tvärt om. Riktigt bra saker. Men jag gillar de med tidningar mest. Det finns mer skrivmaskiner i dem och även mer prat med folk på ett sätt som inte finns där i de andra typerna. De är inte lika låsta vid en och samma plats och de får gräva upp information. Det finns också mer mustascher, åh herre Gud vad det finns mer mustascher.

Citizen Kane till Zodiac, chefredaktören eller ägaren till tidningen har alltid mustasch. I the Paper -- av den något medelmåttige Ron Howard från 1994 -- springer Robert Duvall och Glenn Close runt och försöker få en tidning i tryck. Trots att det var några år sedan jag såg den vet jag att de hade ansiktshår bägge två. Metaforiskt om inte fysiskt. Det bara är så, annars hade de inte fått spela just de rollerna. (Dissa inte. Det är en bra film. Jason Robards binder samman den med All the Predsident's Men.)

Det kanske verkar som om jag tänkte på det här en längre tid men det slog mig idag. Det är fan så här. Varför? Arketyperna finns bara där och de tycks vara rätt fasta. Det kan bero på att de bästa filmerna om journalister utspelar sig på sjuttiotalet. Årtiondet då allt var skjortor och hår. Ett av de få undantag jag kommer på just nu är The Hudsucker Proxy med sina femtiotals-pastischer som helt och hållet gick in för det där välrakade ansiktet och oljigt hår. Vilket jag antar är ett av skälen till varför det känns som om allt är en fantasi, och underlättar godtagbarheten inför den mirakulösa räddningscenen när Neville faller nerför byggnaden.

Men detta verkar vara en anomalitet, femtiotalet är neandertalaren i journalistarketypens utveckling. Alldeles för stel och oböjlig inför förändringar. För sedan kom moppemustascherna in genom nyhetsrapporteringen. Kolla bara på Almost Famous, där Rolling Stone-medarbetarna har den ena busken efter den andra och värst har chefredaktören för det är ett mellanting av moppen och den där tunna bad guy-varianten som var populärt i Hollywood i början.

Om du frågar mig så tror jag nog att det har en enkel förklaring. Det finns mycket folk som ränner omkring på en tidningsredaktion och för att ge tittaren en utväg och skilja chefen från ointressanta statister gjorde man snabbt och enkelt en markering för att visa hierarkin.

Sam Elliott har mig veterligen aldrig fått vara chefredaktör. Om han inte slutar raka sig får han nog aldrig spela det heller. Det vore en förlust, inte bara för honom utan även för oss. Sam Elliott och skrivmaskinsknatter. Oscar. Det är allt jag har att säga om den saken.

Varför blir allt roligare klockan 1:22?

Det är på natten som allting blir mycket roligare. Speciellt om man har druckit för mycket kaffe och inte har något direkt skäl till att gå och lägga sig. Det är på natten som man kommer på löjliga skämt som man högljutt skrattar åt i sin ensamhet. Ibland skriver man upp skämtet på en papperslapp eller e-postar det till en kamrat. Dagen efter är det inte alls lika roligt. Men väntar man tills natten, så blir det roligt igen.

Det är på natten som man tycker att det är en bra idé att starta en krönikeblogg vid namn Ola fick inte vara med. Vi skrattar åt det, registrerar en blogg och inser sedan att det betyder att vi måste skriva någonting också. Det räcker inte att starta bloggen. Men som Nicke sa;

”Kom ihåg mottot: sen, inte nu!”

I cirka 18 år har detta varit vårt motto när det handlar om att starta en tidning av något slag. Vi har gått igenom alla former av publikationer som har funnits. Från fotostatkopierade fanzines skrivna på en fräsande elskrivmaskin, via digitala diskettmagasin (tidningar som distribuerades på disketter på tiden när Internet fortfarande hette Arpanet och bara användes av nördar i Kalifornien) till webben, vidare till tryckta tidningar och Gud vet vad. Och mottot håller fortfarande. Vi lever på det.

Jag tvivlar på att vi någonsin kommer att göra en någorlunda respektabel publikation om det vi älskar; popkultur. Snarare kommer vi att fortsätta diskutera hur vi ska göra det. Men som man brukar säga, det är resan och inte målet som är det viktiga. De senaste tio åren har vi lagt ner oändligt mycket tid åt att prata om papper, typsnitt, typografi, färger och logotyper, titelförslag, illustrationer, fotografier, recensionsexemplar, betygssystem och så vidare. Vi har pratat, vi har skrattat, vi har bråkat och vi har dragit in andra mer eller mindre engagerade personer i vår bekantskap.

Därför har varken jag eller Nicke några stora förhoppningar på detta projekt. Vi har döpt vår krönikeblogg till Ola fick inte vara med, mest för att det var ett roligt namn. I alla fall klockan 1:22 på natten. Vi har satt upp ett par regler. Texter ska vara cirka 500 ord långa och ska handla om popkultur.

That's it. Det är utgångsläget och det du nu läser är den första texten som publicerats. Det kanske är den sista. Vem vet? Ingen vet, för det här är Sveriges minst kända blogg om popkultur. Har du hittat hit är du unik. Du har hittat något helt nytt. Tala inte om det för dina vänner. Länka inte till oss. Vi vill vara okända. Vi vill inte bli något stort. Det här är vår privata lilla oas på Internet. Du får naturligtvis komma hit och läsa om du vill. Vi hindrar dig inte, för det är trots allt en publik webbplats. Men förvänta dig inga under. Håll förhoppningarna låga. Det gör vi.

Nu har jag snart kommit upp i mina 500 ord. De första 500 orden som inleder Ola fick inte vara med.

Välkommen.