I mustaschens tjänst

Vad kallas de där filmerna där håriga människor sitter och pratar i telefoner eller läser gamla mappar för att sedan, helt plötsligt flyga upp ur stolen, rusa till närmsta skrivmaskin och börja skriva ner världens bästa historia(TM)? Journalistfilmer? Det får väl duga. Det finns lite andra avarter av dem, några handlar om TV som i Good Night and Good Luck eller Network. De är inte dåliga, tvärt om. Riktigt bra saker. Men jag gillar de med tidningar mest. Det finns mer skrivmaskiner i dem och även mer prat med folk på ett sätt som inte finns där i de andra typerna. De är inte lika låsta vid en och samma plats och de får gräva upp information. Det finns också mer mustascher, åh herre Gud vad det finns mer mustascher.

Citizen Kane till Zodiac, chefredaktören eller ägaren till tidningen har alltid mustasch. I the Paper -- av den något medelmåttige Ron Howard från 1994 -- springer Robert Duvall och Glenn Close runt och försöker få en tidning i tryck. Trots att det var några år sedan jag såg den vet jag att de hade ansiktshår bägge två. Metaforiskt om inte fysiskt. Det bara är så, annars hade de inte fått spela just de rollerna. (Dissa inte. Det är en bra film. Jason Robards binder samman den med All the Predsident's Men.)

Det kanske verkar som om jag tänkte på det här en längre tid men det slog mig idag. Det är fan så här. Varför? Arketyperna finns bara där och de tycks vara rätt fasta. Det kan bero på att de bästa filmerna om journalister utspelar sig på sjuttiotalet. Årtiondet då allt var skjortor och hår. Ett av de få undantag jag kommer på just nu är The Hudsucker Proxy med sina femtiotals-pastischer som helt och hållet gick in för det där välrakade ansiktet och oljigt hår. Vilket jag antar är ett av skälen till varför det känns som om allt är en fantasi, och underlättar godtagbarheten inför den mirakulösa räddningscenen när Neville faller nerför byggnaden.

Men detta verkar vara en anomalitet, femtiotalet är neandertalaren i journalistarketypens utveckling. Alldeles för stel och oböjlig inför förändringar. För sedan kom moppemustascherna in genom nyhetsrapporteringen. Kolla bara på Almost Famous, där Rolling Stone-medarbetarna har den ena busken efter den andra och värst har chefredaktören för det är ett mellanting av moppen och den där tunna bad guy-varianten som var populärt i Hollywood i början.

Om du frågar mig så tror jag nog att det har en enkel förklaring. Det finns mycket folk som ränner omkring på en tidningsredaktion och för att ge tittaren en utväg och skilja chefen från ointressanta statister gjorde man snabbt och enkelt en markering för att visa hierarkin.

Sam Elliott har mig veterligen aldrig fått vara chefredaktör. Om han inte slutar raka sig får han nog aldrig spela det heller. Det vore en förlust, inte bara för honom utan även för oss. Sam Elliott och skrivmaskinsknatter. Oscar. Det är allt jag har att säga om den saken.