Det hela började 1994. Så långt är jag säker. Jag gick i gymnasiet. Den där kända låten från skivan hade ännu släppts som singel så den bara passerade förbi de flesta. Swoosh. Men jag ljuger lite, för det började inte riktigt där även om det tekniskt sett är sant. För just då hade jag köpt en annan skiva samtidigt, jag kommer inte ihåg vad för någon längre men just då lyssnade jag mer på den. Det tog några veckor innan jag ens funderade på en genomlyssning men när jag väl gjorde det. Fyfan. Hösten var räddad.
Det underliga var att jag hade hört titellåten på skivan innan. Jag har aldrig varit mycket för implusköp av musik ens innan Internet. Jag var sjuk -- eller var jag bara ledig? -- och låg i sängen när jag hörde första singeln vilken var ovan nämnda titellåt. Jag skrev ner det på en lapp, köpte skivan och lät den ligga. Så jävla dumt. Hade jag träffat den 17-årige Nicklas idag hade jag gett honom stryk.
Jag hade inte ens sinnesnärvaro att trycka in repeat-all på stereon utan den kvällen tror jag att jag tryckte på play sju gånger. Det är fem timmars lyssnande. Okej, lite mindre. Gång på gång återvände jag till den, trots att jag snabbt skaffade både skivan som kom före och samlingen som kom året därpå. Då kändes de andra lite tomma. Det var inte riktigt samma sak, även om jag nu så här i efterhand faktiskt föredrar de mer slitna produktionerna.
Men då, då var skivan kung. Jag nynnade på den medan jag skar pappersrullar och korrigerade färg i rullpressen. Hela låtar sjöngs med tyst för att inte störa och jag kunde nog hela skivan utantill. Inte i originaltempo för tungan vill inte riktigt alltid hänga med där. Frasen ”only an unrepentant pessimist whose thoughts should be detained” är rätt svårt att sjunga med rätt hastighet.
Mer och mer av de äldre skivorna började göra sig påminda i min då relativt lilla samling. Jag lyssnade inte mycket på egen musik innan gymnasiet, vilket gjorde att jag fram tills dess mest hade levt på mina föräldrars samling och några enstaka egna Beatlesskivor. Den växte hyfsat snabbt nu i varje fall. Jag tror det var här min anala fixering vid skivbolag började också, för det var mycket enklare att leta reda på andra liknande artister om man gick efter vad småbolagen kastade ur sig. Inget där var riktigt lika bra förresten.
Hur som helst, sedan har det bara fortsatt. Skiva efter skiva, låt efter låt. Även den gången de gjorde mig lite besviken hängde jag mig fast vid kanter och små textstycken här och där. Det visade sig vara rätt gjort, för de hämtade sig rejält och är på en del sätt bättre nu än då. Jag önskar bara att jag sett dem live tidigare än inför förra skivan, det känns som om jag missat massor. Och det är därför Bad Religions ”New Maps of Hell” är det viktigaste skivsläppet i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar