Polarpriset håller på att försvinna

Polarpriset var ursprungligen tänkt som ett Nobelpris i musik, men dras med problem när det gäller trovärdigheten. Juryn har med jämna mellanrum gjort konstiga val.

Elton John har t ex skrivit hits under snart fyrtio år - men hur stor är hans betydelse? Han har förvisso påverkat så skilda artister som Beastie Boys, Ryan Adams och Ron Sexsmith men har han startat något nytt? (att genomföra en hel turné utklädd till anka inte inräknat).

Om priset istället gått till t ex James Brown eller Nina Simone, hur hade Polarens status då sett ut idag?

Inflytande kan nämligen aldrig räknas i antalet sålda skivor utan i vad de som lyssnar på en uträttar.

Celine Dion påstås ha sålt i trakterna av 150 miljoner skivor, men betyder hon något? Hits och inflytande är inte samma sak. Velvet Underground - uttjatat exempel förvisso - sålde under sina verksamma år ingenting, men deras råa sound har efter hand fått ett allt större inflytande och Lou Reed anses numera allmänt vara en av rockens centralgestalter.

Polarpriset, som i år tilldelades bl a Sonny Rollins, sändes i år inte ens på tv. Detta är en indikator på att allt inte gått som juryn hoppats när priset instiftats. Stikkan Andersson må ha sagt att folk inte är så dumma som man tror, "de är dummare", men när den mediala uppmärsksamheten sviker spelar det ingen roll hur dumma folk är. Priset når inte ut.

Folk som borde få priset? Om man ska titta till "legender" - som det rört sig om hittills - som borde förtjäna ett "Nobelpris" för sina insatser inom musiken och som haft stort inflytande - oavsett vad man tycker om deras musik - är:

Aretha Franklin - det är inte en slump att hon kallas the queen of soul. Tror inte det finns någon modern r´n´b sångerska (oavsett vad man tycker om denna genré) som inte lyssnat på henne. Teknisk kunnig, men utan att låta det gå ut över känslan. Har gjort definitiva versioner av låtar från så skilda artister som Burt Bacharach (Say A Little Prayer) och Otis Redding (Respect).

Dolly Parton - hon har gjort sina misstag, men är en av countrymusikens viktigaste och mest seglivade låtskrivare. Är kanske för bra på att spela dum blondin för sitt eget bästa. Har tyvärr inte fått den status som t ex kollegan Emmylou Harris numera åtnjuter. Vågar nog säga att alla kvinnliga countrysångerskor som slagit igenom efter henne med eget material är skyldiga ett tack.

Smokey Robinson - var den ledande låtskrivaren under Motowns tidiga år. Och bara en sådan sak. Var en stor hjälte för The Beatles och ansågs av Bob Dylan vara sextiotalets största amerikanska poet. Och bara en sådan sak. Stilbildande även för sina fjäderlätta arrangemang och snygga falsett. Kanske inte lika namnkunnig som kompisarna Stevie och Marvin, men lika betydelsefull.

Ray Davies - inte den första låtskrivaren från England, men den första engelska låtskrivaren. Började tidigt skriva texter om tea och toast, klassmotsättningar och gjorde social satir i låtar som ibland drev med samma människor som såg till att låtarna blev hits. Hans fanskara går från Barrett till Bowie till Weller till Albarn. Möjligtvis lite för smart för sitt eget bästa.

Och det hade inte varit särskilt svårt att hitta fyra andra som förtjänar det lika mycket. Detta var bara några av mina favoriter.

Filmkarriärsdekonstruktion i tre akter

Det sägs att man behöver förnya sig efter ett tag, men jag vet i fan. Christopher Guest har fokuserat på att göra mockumentära filmer i nästan hela sin karriär. Ibland går han utanför med någon annans manus, men hans egna saker har alltid varit där sedan Spinal Tap.

Tills nu. For Your Consideration har inga fjärde-väggen-intervjuer. Den har ingen handkamera som följer efter huvudpersonerna i buskarna utan det är gjort som vilken annan komedi som helst. Nu när allt ska vara dokumentärt på tv:n var det väldigt smart att släppa den biten. Men detta är bara ytan. Längre ner är det precis samma sak som förr. Det handlar om skådespelare som gör en film och för för sig att de är bättre än vad de är och direkt blir övertygade om att Oscarsryktet som uppstår är sant. Nästan Waiting For Guffman 2.

Trots att det på en del sätt verkar vara en nytändning är det på många andra sätt är det ett steg tillbaka. Guests förra film A Mighty Wind var inte hans bästa, men den pekade åt ett nytt håll. Tragedi istället för komedi, trasiga människor istället för uttråkade och hur de försökte finna något sätt att bli de personer de en gång var. Det var kanske de sämsta av hans fuskdokumentärer men samtidigt den mest mänskliga.

Och nu har det delvis glidit tillbaka till komedi, speciellt de första 45 minutrarna. I sig inte en dålig sådan, den är mer planerad bakom kameran – förutom på manussidan då, Guest och Eugene Levy skriver inte manus, han kommer på karaktärer och gör en generell handling. Det är en bättre film, det improviserade skådespeleriet har finjusterats och är på en sjukt jämn nivå.

Det jag hade problem med var platsen det utspelade sig. Det kändes trött och nästan överanvänt att vara på en filminspelning, hur många sådana filmer finns det nu? Speciellt då det var mer teater än film när vi såg dem ”spela in” scenerna, för då var det verkligen som Waiting For Guffman 2. Rekvisitakamerorna hade inte behövts, de fyllde ingen funktion.

I varje fall fram till den sista kvarten, det är där platsen for filmen fungerar. Egentligen en bit innan dess, då Oscarsrykterna börjar förvandla folket till något nytt. Men sista kvarten, det är där filmen tar en skarp sväng vid Albuquerque och går in på nya områden. Det är ingen triumf eller att folk håller kvar vid nyfunna intressen. De vars karriärer gick uppåt visas inte, istället får vi se de andra. De som kastats ner av otur och de som medvetet gjort val som förstört för dem. En av dem framställs med viss värme, resten, de är hemska och inte så lite obehagliga. Mot slutet är det inte längre en komedi, det är inte ens en tragedi för de flesta förtjänar vad de får. Det är något annat. Jag vet inte om jag gillar filmen i helhet egentligen, men vad jag verkligen applåderar är att Christopher Guest i slutet gått ifrån feel-good-filmen.