Det står jag för.
Jag skäms inte för att inte titta på melodifestivalen. Jag skäms inte för att kunna låtordningen på alla Beatles-skivor utantill. Jag skäms inte för att lyssna på både Iron Maiden, Emmylou Harris, Miles Davis, Big Mama Thornton, Eldkvarn, Lotta Wenglén, Beach Boys, Sade, The White Stripes, Amy Winehouse, Deltahead, Monica Zetterlund, Robbie Williams och Regina Spector.
Hårdrock? Ja tack. Jazz? Ja tack. Pop? Ja tack. Blues? Ja tack. Synt? Ja tack.
För det finns inga dåliga genres, bara dåliga kläder.
När folk säger att de lyssnar på "allt möjligt" brukar det innebära "allt möjligt som spelas på Rix FM". Men när man verkligen lyssnar på allt möjligt svarar man aldrig att man lyssnar på allt möjligt.
Om jag skulle hamna på en fest och någon frågor vilket mitt stora intresse är skulle jag svara musik. Då skulle de fråga vad jag lyssnar på och hälften av namnen jag nämde ovan skulle bara resultera i ett frågetecken. Så på frågan "vad lyssnar du på?" svarar jag oftast bara "jag gillar Beatles". Därför tror många att jag bara lyssnar på Beatles.
Det är okej. Men kanske inte fullt så enkelt.
Jag lyssnar på Wings också. Och Plastic Ono band. I stereo!
Vissa artister försöker jag hålla tyst om att jag gillar. Och då menar jag inte för att de inte är tillräckligt fiiiiina för någon med "så bra koll" som jag (se Per Gessle). De jag försöker hålla tyst om är t ex Cornelis. Han är fantastisk. Blandade stilar som ingen annan och skapade ett helt eget uttryck. Förmodligen det svåraste som finns. Det tråkiga är bara att alla ska gilla honom. Det är förvisso trevligt att någon med en så udda stil når ut till så många - och kanske just därför: han passade inte in någonstans och kanske är det just därför han passar alla - men alla lalehallare som skriver "om såhär typ viktiga saker" i något som kan kallas vistradition nämner Cornelis som en hjälte. Så honom nämner jag inte mer än på åtta rader.
Tycker jag att folk ska lyssna på det jag lyssnar på för att jag vet bättre? Nej. Blir man glad av Da Buzz, Carola och Bon Jovi ska man naturligtvis lyssna på dem.
Men om man vill lyssna på allt möjligt borde man stänga av reklamradion en liten stund och i alla fall ge t ex The Band en chans. Upptäck något nytt. Och med nytt menar jag inte nytt som i släppt igår. Med nytt menar jag något du inte hört innan.
Varför inte börja redan nu med Abbey Road på hög volym?
Och låt ingen lura i dig att Bad Religion skulle stå för årets viktigaste skivsläpp.
5 kommentarer:
Så du menar att Abbey Road har folk inte hört? Det är likvärdigt med "Jag har något du aldrig hört maken på tidigare! Beethovens femma!"
Varför inte föreslagit något som faktiskt inte ingår i varje skivback som Os Mutantes självbetitlade skiva, eller Tim Fites "Gone Ain't Gone"? Något av Charles Mingus eller till och med valfri Buzzcocks hade varit bättre val.
Abbey Road var en ironisk återknytning till det inledande Beatlesdilemmat.
Däremot håller jag inte med om att Buzzcocks är bättre än Abbey Road.
Jag är säker på att det finns folk som inte hört Abbey Road.
Det egentliga förslaget var att man kan ge The Band - eller vad som helst som inte trycks ner i halsen på folk - en chans.
Den ironiska undertonen kastades bort. Var stört omöjligt att gnälla om slutrekommendationen med den där.
Men vad jag verkligen undrar: vad är det för folk du går på fester hos? Tre namn, om äns det kan jag förstå att folk ser frågande ut överf, men större delen av vad du rabblade upp spelas återkommande till och med på P-kanalernas nattradio.
Skaffade en samlingsplatta med The Band, men de var så jäkla tråkiga att jag efter ett par genomlyssningar lade plattan i högen med skivor som ska återvinnas genom återförsäljning. Jag får kanske en 20 kronor för en platta jag gav 100 kr för. Helt okej, om nu någon är beredd att betala 20 kronor för The Band. För det är inte jag.
skeptikern: Du har ju missat hela poängen; att bra musik är bra musik för att Mats Olsson säger det.
Skicka en kommentar